Årtiondets teknikpryl måste ändå vara iPhone. Aldrig någonsin har det skrivits så många spaltmeter om en konsumentprodukt vars huvudfunktion – att kunna ringa ett telefonsamtal utan sladd – redan funnits i årtionden. När Steve Jobs presenterade iPhone i januari 2007 sade han självsäkert att “Apple skulle återuppfinna telefonen”, något vi efter snart fyra år av framgång kan instämma i. Det fascinerande med iPhone är ändå att den är så mycket mer än bara en telefon. Steve Jobs presenterade iPhone som “en iPod, en telefon och en Internetenhet”. Jag minns när jag tittade på video från presentationen hur publiken stelt applåderade annonseringen av ”Internetenhet”. Ingen förstod då vad det skulle innebära för vårt framtida mobilanvändande när vi idag surfar, skickar e-post, strömmar ljud och bild vart vi än befinner oss. Jag anser att detta är den mest betydelsefulla delen av iPhone — den mest progressiva. Även om de största innovationerna utan tvekan är multi-touch pekskärmen och mjukvarugränssnittet, så är det trots allt sammansättningen telefon-iPod-Internet som har gjort iPhone så framgångsrik och konkurrenterna fulla av avund.
Teknikintresserad som jag är så har jag självfallet inte undgått att följa Googles Android utveckling och uppenbara framgång. Det dock många inte förstår är att iPhone (iOS) och Android måhända vara konkurrerande plattformar, men filosofin och visionen bakom dem båda är en annan. Precis som med Mac är inte Apples syfte att iOS skall bli den dominerande plattformen utan den marknadsledande plattformen. Tittar vi tillbaka inser vi att Apple för länge sedan gett upp kampen om att vara dominerande inom dess marknadsområden. I dagens teknikklimat är inte längre storlek en styrka utan snarare ett hinder för att kunna förutse trender och agera därefter. Många vill jämställa kampen iPhone mot Android med Mac mot PC (Windows) och jag kan till viss del hålla med. Enda skillnaden är att Apple vuxit upp och lärt sig av sina läxor. Jag vågar gå så långt att säga att inom kort kommer inte längre iPhone och Android att konkurrera med varandra. I alla fall kommer inte Apple agera därefter. För det som kommer skilja iPhone och Android åt är att iPhone förblir en smart telefon medan Android allt mer strävar åt att imitera en dators alla konststycken, och sådana telefoner har vi redan sett och dödsförklarat.
Med det säger jag inte att Android är dömt åt undergång. Android är ett underbart operativsystem vilket rättvist bör jämställas med iOS, dock med den stora skillnaden att Android saknar ramar. Grunden är på plats men det saknas väggar. Kalla Steve Jobs en visionär med gravt kontrollbehov, men det sägs att gränsen mellan galenskap och geni är hårfin. Att sätta gränser och införa begränsningar ser jag som något självklart annars riskerar man förlora kontrollen över sin egen produkt. Ökad funktionalitet bör alltid eftersträvas, men utan förhållning leder det automatiskt till ökad komplexitet. Skynda långsamt. Ett mantra jag tycker genomsyrat Apples utveckling av iPhone och nu fyra år senare har vi en mogen produkt som är redo för nästa stora steg. Frågan är om 2011 är året för revolution eller snarare evolution? Oavsett tror jag att 2011 kommer bli ett spännande år för mobila enheter och plattformar, inte minst med tanke på ”surfplattornas” intåg. Men det är en annan krönika.
När jag tittar tillbaka så är jag nöjd med hur iPhone har utvecklats. Vi har fått fler funktioner, bättre hårdvara och inte minst applikationer. Nyckeln till succén har varit just applikationerna även om Apple från en början inte ville erkänna det. Och trots mångas klagan över Apples ”muromgärdade trädgård” (App Store) så är denna inte ett hinder för utveckling utan bara ytterligare en definierad gräns, vilket inte behöver betyda att den är definitiv. Dessa gränser gör att jag slipper oroa mig för att telefonen inte startar, jag slipper oroa mig för virus, jag slipper leta applikationer — kort och gott slipper jag krångel. iPhone förblir en smart telefon och ingen dator. iPhone må sakna funktioner i jämförelse med andra produkter precis som de saknar funktioner i jämförelse med iPhone. Och tur är väl ändå det, för annars hade utvecklingen aldrig gått framåt.
Jag har kört iPhone sedan hösten 2007 då jag lyckades komma över ett exemplar från USA. Aldrig tidigare har en teknikpryl gjort ett så stort intryck på mig vid första anblick. Känslan av kall metall, tyngden, den rena släta designen, skärmen av glas — det var som att hålla i något utomjordiskt. Jag fick känslan av att den var mycket mer än bara en telefon. Plötsligt behövde jag inte längre bära omkring en pryl per ändamål. Datatrafiken måhända ha kostat skjortan till en början, men att kunna kolla mejlen när det behagade eller kolla nyheter, busstider och annat, gjorde en bortskämt bekväm. Samtidigt gav det en känsla av futuristisk effektivitet. Ögonblick jag fortfarande kan uppleva. Sedan hösten 2007 har jag aldrig tvekat, aldrig tittat bakåt och aldrig försökt övertala kritiker för det går fortfarande inte att beskriva känslan — den måste upplevas. Jag kanske låter galen, fanatiskt eller bara dum, men jag anser inte att det finns ett bättre alternativ för mig än iPhone. AP
